Feelings med stort F.
2013-11-06 ¤ 20:01:00
Ungefär så här känner jag när man snackar känslor. (Förvarning ↓).
Hur mår du? Jotack, det är bra, själv? Svaret kommer per automatik. Frågan har förlorat betydelse. Sanningen är att jag vet inte vad jag känner. Om 74 dagar åker vi och vi har enormt mycket att göra i skolan. Det existerar inte en endaste ljusstrimma i den där jävligt långa tunneln som aldrig tar slut.
Paris har alltid varit mitt ljus men plötsligt känns allt så avlägset och konstigt. Förhoppningarna om ett halvår med lite plugg och massor av upplevelser krossas lite när jag sakta men säkert inser att mitt liv där till stor del kommer att bestå av skola, precis som här. En tanke som självklart slagit en men som man inte lagt vidare stor vikt vid.
Vad händer nu om det inte är så bra som man planerat de senaste två åren? Hur reagerar man? Jag vet att jag trivs i Paris. Jag kan rentutav erkänna att jag älskar Paris. Det är en underbar stad och jag trivdes som fisken i vattnet när jag var där i somras. Mitt i allt regn och rusk är det väl det man får påminna sig om. Känslan av att höra hemma någonstans. Snart är jag där och åh vad jag hatälskar't.
